FN:s deklaration om urfolk och svenska rättsförhållanden
Världsrådet för urfolk, WCIP
WCIP, World Council of Indigenous Peoples, bildades för nästan 39 år sedan, 1975 i Kanada. Det var en ideell organisation. Vi samlades urfolk från hela världen för att försöka samverka. Många kom i hemlighet och många var osäkra om de skulle kunna ta sig hem ostraffade till sitt hemland igen efter konferensen. De följande årens konferenser präglades av samma osäkerhet. Konferenserna saboterades, infiltrerades, drabbades av ekonomiska svårigheter och tynade bort till slut.
Världskonferensen om urfolk, WCIP
Arbetet fortsatte dock inom ramen för FN och det ledde då till FN:s deklaration om urfolk år 2007. Det var en framgång. Ytterligare en framgång är det som för någon vecka sedan kallades för WCIP, World Conference on Indigenous Peoples; att världens staters representanter samlades i samma sal som alla representanter för urfolken i världen och betonade behovet av ett internationellt dokument och regelverk för hur urfolken ska hanteras.
Våra frågor är nu under FN:s beskydd. När vi läser uttalandet från konferensen ser vi att där pekas på oerhörda missförhållanden som vi inte känner till i våra trakter, men som finns ute i världen.
Internationella normer
Det finns många internationella normer och konventioner som hjälper enskilda individer och folk att komma ifrån förtryck och orättvisor. De stater vi lever i har ratificerat de flesta av dessa konventioner och det ser vi i vår omvärld. I sameområdet lever vi ändå under ganska goda mänskliga förhållanden. Urfolk i andra delar av världen har det betydligt besvärligare på många områden. Men det finns konventioner som svenska staten och de nordiska staterna inte har ratificerat.
En svensk ratificering
Exempel på en sådan ratificering är när den svenska staten år 2000 ratificerade Europarådets minoritetsspråkstadga. Det ledde till att vi fick en samisk språklag i Sverige och det ledde till att samerna och de nationella minoriteterna fick bättre förhållanden för sitt språk och sin utbildning. Inom ramen för Europarådet finns då en expertgrupp som granskar och kritiserar staternas verksamhet och svenska staten har fått och får fortfarande kritik från Europarådet för sin verksamhet. Det ledde då till att den svenska staten år 2009 åter var tvungen att revidera språklagstiftningen och revidera undervisningssituationen. Kritik finns fortfarande och kravet är att Sverige ska fortsätta med reformer.
Rätten till land och vatten
När det gäller rätten till land och vatten så har svenska staten redan 1994/95 genom riksdagen uttalat att den inte kan ansluta sig till ILO:s konvention 169 på grund av artikel 14 som behandlar rätten till land och vatten. Däremot har man sagt att man är beredd att se till att samerna får, som det står i riksdagsbeslutet, ”en starkt skyddad bruksrätt”.
En nordisk samekonvention
Vi står där nu med dessa internationella normer som ska genomföras och vet om att det är några normer, ILO 169 och FN:s deklaration, som inte är genomförda.
Staterna Sverige, Norge och Finland har i arbetet med en nordisk samekonvention möjligheter att för våra förhållanden precisera hur man ska tillämpa FN:s urfolksdeklaration, ILO-konventionen, Europarådets språkstadga och andra internationella dokument som hanterar urfolksfrågor. Det arbetet är aktuellt och pågår. Departementen arbetar för att försöka anpassa konventionen till svenska rättsförhållanden, vilket innebär att det blir en urvattnad konvention. Vi bör arbeta där så att svenska rättsförhållanden anpassas till konventionerna.
Sametingen är med, men det är meningslöst att diskutera frågan med regeringen. Sametingets politiska ledning är ganska passiv; man åker till New York, men lägger inte ned tillräcklig energi och tyngd i arbetet att anpassa svenska rättsförhållanden till det FN uttalar och begär av den svenska staten. Där behövs arbete idag.
Staten har gjort sitt
Staten har gjort sitt i arbetet. Man har gjort ett flertal utredningar; ILO-utredningen, Rennäringspolitiska kommittén, Gränsdragningskommittén, Jakt- och fiskerättsutredningen. Man har ett flertal beslut om ändrade lagstiftningar -- en minoritetsspråkslag och ändringar i skollagen – gjort sitt när det gäller att reformera svensk lagstiftning och rättspraxis.
Enligt vår bedömning är det inte tillräckligt. Då är det ingen idé att gå till regeringen för att diskutera vad som ska göras. Nu åligger det Sametinget självt att ta fram det som saknas. Det arbetet saknas. Ska det bli lagstiftning i Sverige som följer internationella konventioner och rätt så ligger arbetet och ansvaret på Sametinget.
Per Mikael Utsi vid Sametingets allmänpolitiska debatt den 30 september 2014