Guovssonásti bellodat
Partiet Guovssonásti

Guovssonástis synpunkter angående översyn av rennäringslagstiftningen

2020-10-26, PM till Näringsdepartementet


Min oainnáhus lea ahte boazodoallu lea nanus, bistevaš ja ealás, dat bisuha ja ovddida sámi kultuvrra, nanusmahttá iežá sámi ealáhusaid ja lea buorrin lundui ja dálkkádahkii.


Vår vision är att rennäringen är stark, hållbar och livskraftig, den bevarar och utvecklar samisk kultur, stärker övriga samiska näringar och främjar naturen och klimatet.


Läs om vår politik för rennäringen

Guovssonásti redogör nedan våra synpunkter angående översyn av rennäringslagstiftningen.


Proceduren
Guovssonásti förväntar sig, i frågor som är av så pass stor vikt som denna för det samiska folket, att regeringen förhåller sig till Sametinget och det samiska samhället på ett för frågan respektfullt sätt. För representanter för sakägare och rättighetsbärare, som Sametinget och våra organisationer är, innebär denna respekt bl.a. att vi måste få tillräckligt med tid och resurser för förberedelser, men inte minst för möten, sakråd och konsultationer med regeringens företrädare. 

Därmed förväntar vi oss att arbetet med översynen av rennäringslagstiftningen, både förberedelserna, utredningen i sig och arbetet som följer därefter, stadigt inkluderar Sametinget och det samiska civilsamhället, särskilt rennäringens företrädare. Vi förväntar oss återkommande möten och faktisk möjlighet att påverka hur arbetet utformas.

Vi hade velat se att de samiska aktörerna fått komma in i ett inledande skede, innan de breda sakråden, och att Sametinget och dess styrelse fått ordentligt med tid för sitt möte. Med det sagt är det dock bra att partierna får delta på detta sakråd och att ni hörsammat Sametingets krav om ett separat möte.


Formen för utredningen

För det första konstaterar vi att utredningen, så som den beskrivs i utskicket, är smal. Vi vill gärna se att den breddas och omfattar hela rennäringslagen och hela Sápmi. 

Formen för utredningen är för Guovssonásti inte en avgörande fråga. Det viktiga för oss är att man väljer den form som ger bästa möjligheten att göra tillräckligt långtgående ändringar i lagstiftning för att den samiska urfolksrätten till mark och vatten ska säkras. 

Vi anser att utredningen måste ledas av en expert med stor juridisk kompetens och erfarenhet i samiska rättighetsfrågor. Det är också avgörande att knyta samisk representation och kompetens till utredningen, bl.a. som sakkunniga, experter och i en ev. kommitté.

Guovssonásti har för närvarande två namnförslag som vi anser uppfyller förväntningarna vi har på uppdraget att leda utredningen: Marie B. Hagsgård och Nina Nordengren.


Utredningens innehåll
Hela rennäringslagen bör omfattas av utredningen. Om så inte blir, måste utredning få möjlighet att överväga behovet av förändringar i dem delar av RNL som inte omfattas av utredningen. 

I utredningen vill vi att regeringen tar hänsyn till hela Sápmi. Utredningen kan inte stanna vid odlingsgränsen och renbetesfjällen, utan bör utreda ändringar för alla samebyar utifrån gällande rättsläge, bl.a. Girjasdomen, internationell urfolksrätt.

Annan lagstiftning måste också ses över. I utskicket anges att behovet av ändringar i annan lagstiftning ska övervägas. Vi förväntar oss att regeringen inte stannar enbart vid RNL och snarast genomför en översyn av all lagstiftningen som påverkar samernas urfolksrätt.

Högsta domstolens domar 2011 och 2020 i Nordmalings- och Girjasmålen har fört den svenska uppfattningen om samernas rätt till mark och vatten närmare den nivå som anges i artikel 26 i FN:s förklaring om urfolkens rättigheter och de åtgärder som krävs vid en ratificering av ILO-konventionen 169.


Samers rätt till mark och vatten bygger på sedvana och urminnes hävd

  1. Domen i Girjasmålet 2020 fastställer att staten inte får upplåta rätt till jakt och fiske på samebyns område och att upplåtelserätten tillkommer den association som har tillskapats för att tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen, d.v.s. f.n. samebyn.
  2. Domen i Girjasmålet 2020 grundar sig på att samerna sannolikt hade ensamrätt att jaga och fiska på området och inget talar för att staten hade sådan rätt vid tillkomsten av den första renbeteslagen.
  3. Domen i Nordmalingsmålet 2011 avvisar fastighetsägarnas i Nordmalings kommun yrkande att förklara att någon av avtal oberoende rätt till renskötsel inte belastar deras fastigheter.
  4. Domen i Nordmalingsmålet 2011 grundar sig på att samerna hade sedvanerätt till vinterbete i Nordmaling redan före det lagstiftningsarbete som föregick 1886 års och 1898 års renbeteslagar.


FN:s urfolksdeklaration
Den 13 september 2007 antog FN:s generalförsamling en deklaration om urfolkens rättigheter, som har förhandlats under många år. Deklarationen antogs med 143 röster för, 4 emot och 11 röstade blankt.

Deklarationen fastslår individuella och kollektiva rättigheter för urfolk, likväl som deras rätt till kultur, identitet, språk, anställning, hälsa, utbildning och andra frågor. Den fäster även vikt vid urfolkens rätt att behålla och stärka sina egna institutioner, kulturer och traditioner; den förbjuder diskriminering av urfolk, och främjar deras fulla och verksamma delaktighet i alla frågor som berör dem och deras rätt att förbli särskilda samt säkra deras egna visioner om ekonomisk och social utveckling.

Även om FN-deklarationen inte har någon rättslig status är den ändå ett uttryck för den internationella samsyn som har växt fram under senare år när det gäller urfolkens ställning.


Svenska rättsförhållanden stämmer inte överens med ILO:s konvention 169
Frågan om Sverige kan ratificera konvention nr 169 har varit uppe till prövning vid ett flertal tillfällen. Det största hindret för en svensk anslutning har ansetts vara att Sverige inte uppfyller förpliktelserna i konventionens artikel 14 om markrättigheter. Enligt denna artikel skall staten erkänna ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt (ownership and possession) till den mark som de av tradition innehar (traditionally occupy). Åtgärder skall också vidtas för att skydda deras rätt att bruka mark (use lands) som de inte ensamma förfogar över utan delar med andra. Staten skall vidare se till att identifiera de områden där rättigheterna skall skyddas.

Genom en skrivelse till riksdagen år 1990 anförde regeringen att Sverige inte då borde tillträda konventionen med tanke på bestämmelserna i artikel 14 om markrättigheter (skr. 1990/91:101). Vid behandlingen i riksdagen gjordes inte något tillkännagivande med anledning av skrivelsen (bet. 1991/92:UU/, rskr. 1991/92:35). Konventionen behandlades därefter i proposition 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. Regeringen gjorde samma bedömning som tidigare. Man konstaterade att svenska rättsförhållanden inte stämde överens med bestämmelserna i artikel 14. Frågan har därefter varit uppe till behandling i riksdagen vid upprepade tillfällen, senast år 1994/95. Riksdagen uttalade då med anledning av ett betänkande från konstitutionsutskottet (bet. 1994/95:KU 37, rskr. 1994/95:244).att frågan om en svensk ratificering kunde komma i ett annat läge om det som sägs i konventionen om äganderätt och besittningsrätt vid den praktiska tillämpningen i allt väsentlig skulle innebära samma sak som en starkt skyddad bruksrätt. Riksdagen hänvisade i detta avseende också till Norges tillämpning av konventionen.


En samisk förvaltning av fiske och jakt i sameområdet är helt i linje med svensk markförvaltning
Efter HD:s dom om samisk förvaltning av fiske och jakt i området som för mer än 100 år sedan avsattes till samernas uteslutande begagnande framförs det i den offentliga debatten kritik mot att en liten grupp samer ska förvalta en viktig resurs för den svenska allmänheten. Denna kritik bygger på den strukturella diskriminering samer är utsatta för genom att samer som grupp inte får äga eller förvalta mark och vatten grundad på urminnes hävd och sedvana.

Kritikerna bortser helt från att 78 % av all mark i Sverige är privatägd av näringsliv, privatpersoner, föreningar och trossamfund, 15 % är offentligt ägd och 7 % är fjällmark som hittills förvaltats av staten. 89 % av marken består av skog, myrar, naturligt gräs och berg. 11 % är jordbruks- och bebodd mark. På nära nog (85 % av) all mark i Sverige är allmänheten således beroende av att få nyttjanderätt från privata markägare för att jaga, fiska eller tillgodogöra sig andra naturtillgångar.

En samisk förvaltning av fiske och jakt på fjällmarkerna är helt i linje med övrig svensk markförvaltning. Riksdag och regering måste därmed snarast se över och komplettera den svenska lagstiftningen så att den följer HD-domarna, FN:s urfolksdeklaration och ILO:s konvention 169.


Reformförslag
På regeringens bord ligger ett flertal utredningar med förslag om stärkande av samernas rätt till mark och vatten. Utredningarna är ett gott underlag för det reformarbete som är nödvändigt.
Regeringen bör vidareutveckla förslagen från Skogssamerättsutredningen 1997, utredningen Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, SOU 1999:25, utredningen En ny rennäringspolitik, SOU 2001:101, utredningen Jakt och fiske i samverkan, SOU 2005:116 och utredningen Samernas sedvanemarker, SOU 2006:14. Regeringen bör i övrigt ta upp andra frågor om rätten till mark och vatten som behöver lösas för att svenska staten ska uppfylla sina folkrättsliga åtaganden gentemot samerna.


För sametingspartiet Guovssonásti
Lars Miguel Utsi, partiledare
Marita Stinnerbom, partiledare