GUOVSSONÁSTI                                        SEDVANERÄTT
Sametingspartiet

Staten måste genom lagstiftning lösa sedvanerättstvisten mellan markägare och renägare

Riksdagen ska minska tvister mellan markägare och renägare genom att i lagstiftning tydligt ange de områden där renskötseln har rätt till vinterbete. Det innebär konkret att begreppet i nu gällande rennäringslag ”där renskötsel av ålder bedrivits” ersätts av en yttre gräns för renskötselrätt vintertid. Gränser bör fastställas av regeringen i rennäringsförordningen.

Gränsdragningen kan innebära att markägare anser sig bli utsatta för rättsövergrepp. För att en sådan lagändring inte skall missgynna enskild part är det nödvändigt att parterna i mål som rör principiellt viktiga frågor om dessa f.d. sedvanemarker få möjligheter till ersättning för sina rättegångskostnader från staten.

Inom marker i området där domstol avgjort att rensköteselrätt inte föreligger bör staten expropriera viktiga vinterbetesområden för renbete. Sådana områden är begränsade och vinterbete för ren är inte särskilt belastande för äganderätten och därmed inte heller särskilt ekonomiskt belastande för staten vid en expropriering.

En sådan lagförändring ska inte hindra att enskilda kan hävda och nyttja renskötselrätt utanför dessa områden. Godtas inte detta av markägare kan det, som idag leda till avgörande i domstolar. Vid sådana tvister bör staten inte ersätta rättegångskostnader annat än om det är en principiell viktig fråga där det gagnar samhället att en ekonomiskt oberoende rättsprövning görs.

Guovssonásti anser inte att det är förenligt med svensk grundlag att andra statliga organ än domstolar, Jordbruksverk och Skogsstyrelse, medverkar aktivt i lösning av rättstvister om hur långt sträcker sig ”trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året (rennäringslagen § 3)”.

Sametinget ska begära hos regeringen och riksdagen att rennäringslagens 3 § ändras enligt följande:

Nuvarande lydelse                                             Föreslagen lydelse

Renskötsel får bedrivas inom följande områden (renskötselområdet)
   1. hela året (året-runt-markerna)
   i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,
   på renbetesfjällen i Jämtlands län,
   inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

Bakgrund

Under 1870-talet rådde svåra motsättningar i Härjedalen beträffande samernas rätt att föra sina renar på bete utanför renbetesfjällen. Motsättningarna blev riksbekanta under namnet ”kulturkampen”. Det fanns ett påtagligt behov av att ”till ett överskådligt helt” samla alla bestämmelser. Den ”lappkommitté” som tillsattes 1882 för att undersöka saken kom år 1883 med sitt betänkande. Det innehöll förslaget till den första samlade renbeteslagen. Den första paragrafen inleddes med:

”Lapparna är berättigade att, under iakttagande av de i denna lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker och på de för dem inom Jämtlands län avsatta land, utan även på de trakter i övrigt, vilka de efter gammal sedvana hitintills besökt, och att där betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar.”

I nu gällande rennäringslag (1971:437) har bestämmelserna om sedvanerätten dock behållits även om den språkliga utformningen ändrats. I själva lagtexterna har det inte preciserats var gränserna för sedvanerätten går. Detta har lett till att motsättningarna fortsatt och blivit föremål för domstolsavgöranden och myndighetsförslag om arrende av mark för renbete.

Stortinget i Norge underlättade 1996 en lösning av tvisterna genom att förtydliga då gällande rennäringslag med att ange vilka områden är att anse som laglig renbetesareal:
Reindriftsloven § 2 Reinbeiteområder, reinbeitedistrikter, beitesoner.
Kongen foretar inndeling i reinbeiteområder av de deler av Finnmark, Troms, Nordland, Nord-Trøndelag, Sør-Trøndelag og Hedmark fylker som skal være åpne for reindrift med slike særlige rettigheter og plikter som fastsatt i denne lovs §§ 3 og 4 og kapittel III. Ved fastlegging av reinbeiteområdene skal det legges vekt på om flyttsamene fra gammel tid har utøvet reindrift der. De utmarksstrekninger (jfr. § 11) som inngår i reinbeiteområdene, er å anse som lovlig reindriftsareal med slike særlige rettigheter og plikter som nevnt i første punktum, med mindre annet følger av særlige rettsforhold.

Sedvanemarksutredningen (SOU 2006:14) förbigår betydelsen av denna lagändring som en viktig förutsättning för att samerna vann den s.k. Selbusaken i Norges högsta domstol 2001 om rätt till renbete på vissa privatägda marker i Selbu kommun i Sør-Trøndelag. Domstolen krävde bevis för att området inte är ”lovlig reindriftsareal”, s.k. omvänd bevisbörda.