GUOVSSONÁSTI                                        GRÄNSÖVERSKRIDANDE
Sametingspartiet                                   RENSKÖTSEL

Staten har inte har rätt att i en konvention inskränka samebyarnas sedvanerättsområden i Norge och Sverige. Varje sameby ska själv bestämma om de godtar de föreslagna betesområdena enligt konventionen.

I förslaget till ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige anges 42 betesområden för svenskt renbete i Norge och för norskt renbete i Sverige. En del av betesområdena är avgränsade i strid med det behov och den sedvanerätt samebyar har. Överskrider sameby/distrikt de föreslagna områdesgränserna ska böter och avgifter betalas. Om sameby/distrikt vill behålla sina sedvaneområden, utöver det konventionen anger, tvingas de gå till domstol.

Sverige och Norge har förhandlat om rättigheter som de egentligen inte haft behörighet att göra. En konvention kan inte fastställa betesområden utan samebyns medgivande och utan rättslig prövning och ta ifrån samebyarna deras civilrättsliga rättigheter grundade på urminnes hävd. Överlåtelse av eller avtal om rättighet kan enbart göras av samebyn själv.

Förhandlingarna om betesområden för den gränsöverskridande renskötseln mellan Norge och Sverige måste återupptas med förändrat förhandlingsmandat. Det ändrade mandatet skulle innebära att betesområden ska fastställas genom avtal eller motsvarande med de parter som har behov av renbete i området. Ett sådant avtal ska fastställas av den föreslagna Renbetesnämnden. Motsätter sig en part en sådan överenskommelse åligger det norska och svenska myndigheter att med bl.a. utredningar om rättsförhållanden försöka lösa tvisten och om det krävs väcka talan inför domstol för att få sedvanerättsfrågan prövad. Staterna måste då garantera ekonomiska förutsättningar för samebyarna att hävda sin sedvanerätt inför domstol.

Bakgrund

Konventionsförslaget

I förslaget till ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige anges 42 betesområden för svenskt renbete i Norge och för norskt renbete i Sverige. Områdenas exakta gränser i terrängen anges och där det bedöms nödvändigt med betestider och andra villkor. Sameby och ett renbetesdistrikt får att avtala om avvikelse från detta. Om en renägare, sameby eller renbetesdistrikt inte följer en bestämmelse i konventionen kan böter utdömas och vid olovlig betning ska konventionsavgift betalas.

Konventionens syfte är att främja och utveckla samarbetet mellan länderna, samebyar och renbetesdistrikt så att renbetet utnyttjas på ett sätt som ger ett långsiktigt underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftig renskötsel i bägge länderna. För tillämpningen av konventionen inrättas två ständiga organ. Det ena, Svensk-norska renbetesnämnden, är ett förvaltningsorgan, medan det andra är ett överprövningsorgan, Svensk-norska överprövningsnämnden.

Förslaget till konvention ska godkännas av Stortinget i Norge och av riksdagen i Sverige.

I förslaget till konvention sägs att de betesområden som anges inte innebär ett ställningstagande eller uttryck för staternas uppfattning om sedvanerättens omfattning. Konventionen anses inte påverkar den på sedvana grundade rätten till renbete som renskötare från det ena landet har i det andra landet. Om någon dock anser sig ha sedvanerätt till renbete i det andra landet utöver de områden som är fastställda i områdesprotokollet, kan denne väcka talan inför domstol i detta land för att få sin sak prövad.

Guovssonástis syn

Inom områden som de svenska samerna efter sedvana flyttat till, och som tidigare konventioner beskurit, existerar privaträttsliga rättigheter för de svenska samerna i Norge på grundlag av alders tids bruk - sedvanerätt.

I Altevannsdomen har två svenska samebyar enligt den norska högsta domstolen en privaträttsligt grundad rätt till de områden som utgör deras sommarbetesland. Enligt detta Höyesterettsavgörande har svenska samers rättigheter i Norge ett egendomsskydd som innebär att det ska utgå ersättning i det fall man inskränker dessa. Domstolen ansåg att de svenska samernas bruk av området pågått under en sådan lång tid att de upparbetat den svenska motsvarigheten till urminnes hävd, alders tids bruksrätt, till området.

När 1972 års renbeteskonvention upphörde vid utgången av maj 2005 blev Lappkodicillen den enda gällande traktat och styrande för den gränsöverskridande rennäringen. Kodicillen kodifierar samernas rättigheter att föra sina renar till bete till sina sedvanemarker på andra sidan om riksgränsen. Norge har ensidigt gjort 1972 års konvention till norsk lag. Denna lag är i strid mot Lappkodicillen som är gällande bilaterala traktat och utgör därför ett brott mot folkrätten.

Sverige och Norge har förhandlat om rättigheter som de egentligen inte haft behörighet att göra. Staterna har genom sina representanter haft befogenhet att förhandla om sådant som omfattas av offentligrättslig natur. Inskränkningar i en rätt som man redan 1751 klart och tydligt konstaterar är samisk borde inte ha ingått i förhandlingsmandatet. Staternas sätt att i detalj gå in och reglera och begränsa framför allt de svenska samernas sedvanerätt i Norge är starka belägg för att man sett på det samiska folket och den samiska kulturen som lägre värdig. Det är inte en inställning som ska råda idag.